Dessutom kallas ljusstyrkan som verkar på ett objekt strålningstryck. Solstrålningstrycket kan blåsa ut något från solsystemet och kan också få något att falla på solen. Låt' s studera en partikel nära solen. Partikeln utsätts för solstrålningstryck som är proportionellt mot partikelns tvärsnittsarea. Tyngdkraften som verkar på en partikel är proportionell mot dess massa och dess massa är proportionell mot dess volym. Om partikelns linjäritet är X är dess tvärsnittsarea proportionell mot X ^ 2 och dess volym är proportionell mot X ^ 3; sedan så länge partikeln är tillräckligt liten kan förhållandet X ^ 2 och X ^ 3 vara godtyckligt stort. När X=1 enhet, X ^ 2=1 enhet ^ 2, X ^ 3=1 enhet ^ 3; och när X=0,1 enhet, X2=0,01 enhet ^ 2, X3=0,001 enhet ^ 3. Så när X är tillräckligt liten kan solstrålningstrycket överstiga tyngdkraften, varför kometen' s svans alltid vetter bort från solen.
Förutsatt att tyngdkraften är större än strålningstrycket, är partiklarna bundna i solsystemet. När partiklarna rör sig runt solen skiner solljuset på partiklarna som regn. (Om banan är rund är solljusriktningen vinkelrät mot partikelrörelsens riktning). Men ur en partikelsynpunkt, för en rörlig partikel, strålar solens' s strålar framifrån (astronomer kallar det optisk aberration). Därför har strålningstrycket en komponent motsatt riktningen för partiklarnas rörelse. Även om effekten är liten fortsätter den och partikeln' s orbitalrörelseshastighet minskar och får den att falla spiralformigt på solen. Detta är Poynyan-Robertson-effekten. Och det fungerar som en dammsugare i solsystemet. Detta gör solsystemets massa säker och kommer inte att minska eller öka.
